Dagbokstest 1
Idag tänkte jag, kära läsare, att jag skulle ge mig på något i närmast dagboksväg. Det var ett tag sen jag skrev sådant, men jag antar att man bäst bör angripa dagsåtergivningen kronologiskt. Jag inser även faran för att vid en sådan disposition hamna i subjekt-predikat-träsket. Men misströsta inte, käre läsare, jag ska göra mitt yttersta för att undvika sådana fallgropar och göra läsningen i möjligaste mån behaglig. Mycket nöje.
Dagen började vid 11.32. Jag hade varken ställt klockan eller blivit väckt. Jag vaknade helt enkelt då eftersom min kropp fått nog med sömn, kunde man tro. Ändå fanns inte kraften för att stiga upp, utan jag sträckte mig från sängen mot bordet, tog en juridikbok med rött omslag och la mig till rätta igen, i något som snarast var ämnat att dämpa det dåliga samvetet för att jag fortfarande inte kommit igång med dagens läsande. Stiga ur sängen fick jag ändå göra strax därefter, då jag tidigt i läsningen fick behov att stryka under termer och begrepp. Till skillnad från boken fanns dock ingen penna inom en sträckbar radie varför jag motvilligt fick kliva upp och gå på pennjakt. När jag väl återvänt till sängens varma vrå fortgick läsningen i en tio-tolv minuter, nu med penna, innan hungern gjorde det lönlöst att fortsätta.
Jag älskar verkligen frukost. Oavsett om det är vid sju eller tolv. Jag har aldrig förstått mig på folk som helt zonika hoppar över frukosten och går rätt in på lunchen om de vaknar för sent. Hur som helst. Jag äter frukost först, oavsett när jag vaknar. Kornflakes, tre sorters flingor, sylt, skivad frukt - allt sammanförs och blir till ett i mjölken. Ett råvarornas äktenskap. Frukosten är verkligen vacker, övernaturlig.
Efter den avnjutna frukosten återvände jag, tvvärr, till sängen igen. Jag borde ha satt mig vid skrivbordet, men de vita lakanen hägrade där, i ett hav av fluff, oemotståndligt. Boken tog jag visserligen med mig till detta förlovade land, men jag tappade snart bort min kompanjon när denna sömnens siren, likt Vergilius, förde mig längre och längre ner...
Vid halv tre vaknade jag så igen, denna gång av ett sms från den undersköna Elin, fagrast bland kvinnor.
Det får räcka där. Jag börjar inse nu, kära läsare, varför jag slutade skriva dagboksinlägg. Visserligen var det roligt, men samtidigt arbetssamt och tidskrävande. Men se dagens inlägg som ett smakprov, ett skildrat momentum av mitt liv. Och med tiden kommer dessa dagboksinlägg komma både ofta och heldagstäckande.
Dagen började vid 11.32. Jag hade varken ställt klockan eller blivit väckt. Jag vaknade helt enkelt då eftersom min kropp fått nog med sömn, kunde man tro. Ändå fanns inte kraften för att stiga upp, utan jag sträckte mig från sängen mot bordet, tog en juridikbok med rött omslag och la mig till rätta igen, i något som snarast var ämnat att dämpa det dåliga samvetet för att jag fortfarande inte kommit igång med dagens läsande. Stiga ur sängen fick jag ändå göra strax därefter, då jag tidigt i läsningen fick behov att stryka under termer och begrepp. Till skillnad från boken fanns dock ingen penna inom en sträckbar radie varför jag motvilligt fick kliva upp och gå på pennjakt. När jag väl återvänt till sängens varma vrå fortgick läsningen i en tio-tolv minuter, nu med penna, innan hungern gjorde det lönlöst att fortsätta.
Jag älskar verkligen frukost. Oavsett om det är vid sju eller tolv. Jag har aldrig förstått mig på folk som helt zonika hoppar över frukosten och går rätt in på lunchen om de vaknar för sent. Hur som helst. Jag äter frukost först, oavsett när jag vaknar. Kornflakes, tre sorters flingor, sylt, skivad frukt - allt sammanförs och blir till ett i mjölken. Ett råvarornas äktenskap. Frukosten är verkligen vacker, övernaturlig.
Efter den avnjutna frukosten återvände jag, tvvärr, till sängen igen. Jag borde ha satt mig vid skrivbordet, men de vita lakanen hägrade där, i ett hav av fluff, oemotståndligt. Boken tog jag visserligen med mig till detta förlovade land, men jag tappade snart bort min kompanjon när denna sömnens siren, likt Vergilius, förde mig längre och längre ner...
Vid halv tre vaknade jag så igen, denna gång av ett sms från den undersköna Elin, fagrast bland kvinnor.
Det får räcka där. Jag börjar inse nu, kära läsare, varför jag slutade skriva dagboksinlägg. Visserligen var det roligt, men samtidigt arbetssamt och tidskrävande. Men se dagens inlägg som ett smakprov, ett skildrat momentum av mitt liv. Och med tiden kommer dessa dagboksinlägg komma både ofta och heldagstäckande.
Inte en haiku
Joggat. Inomhus men dock. Eftersvettas. Torkat in. Duscha eller äta. Den stora frågan.
Tankar timmen sen
Specsavers står det på mitt glasögonfodral. Synd att det namnet redan är upptaget, annars hade det varit det perfekta namnet på mitt gym.
Störst av allt är kärleken
Kära läsare.
Jag vill ta tillfället i akt att att hälsa er välkomna till detta mitt livs första blogginlägg. Liksom vad gällde både Lunarstorm och Facebook var jag motsträvig in i det sista, förvissad att jag liksom Nitsches övermänniska stod över normer och nycker, att jag var bättre än så, men fick ack då som nu kapitulera inför dessa urbaniseringens sophögar.
Då förbittringens tid, för vilken min mänskliga karaktärs svek bär ansvar, ebbat ut är min förhoppning att fortsatta inlägg under åtminstone någotsånär regelbunda intervall är att vänta. Med tiden är min strävan och önskan, kära läsare, att vi ska bygga upp ett förtroende, om inte till och med ett beroende för varandra. Här är min dröm, att vi ska skratta, gråta, slipas och utvecklas, och likt en tutvinnad tråd bli starkare av varandra.
Kanske är det ödet, kanske är det tur. Men det enda som nu återstår att säga, efter att ni, kära läsare, funnit - inte bara min blogg, utan dess förstlingsbarn - är santé.
Jag vill ta tillfället i akt att att hälsa er välkomna till detta mitt livs första blogginlägg. Liksom vad gällde både Lunarstorm och Facebook var jag motsträvig in i det sista, förvissad att jag liksom Nitsches övermänniska stod över normer och nycker, att jag var bättre än så, men fick ack då som nu kapitulera inför dessa urbaniseringens sophögar.
Då förbittringens tid, för vilken min mänskliga karaktärs svek bär ansvar, ebbat ut är min förhoppning att fortsatta inlägg under åtminstone någotsånär regelbunda intervall är att vänta. Med tiden är min strävan och önskan, kära läsare, att vi ska bygga upp ett förtroende, om inte till och med ett beroende för varandra. Här är min dröm, att vi ska skratta, gråta, slipas och utvecklas, och likt en tutvinnad tråd bli starkare av varandra.
Kanske är det ödet, kanske är det tur. Men det enda som nu återstår att säga, efter att ni, kära läsare, funnit - inte bara min blogg, utan dess förstlingsbarn - är santé.
