mikaellivetsgodaochlitetill

Den här dagen har varit lite sådär hittills. Imorse kom jag på att jag glömt nycklarna till skåpet på jobbet, i väskan som jag redan innan hade glömt i kyrkan. Letade febrilt efter någon form av skyddsskor (eftersom man inte får jobba utan sådana) och hittade pappas gamla finskor, som är så fula att de faktiskt liknade mina skyddsskor. Listigt tänkte jag, tills jag upptäckte att de var i storlet 42, och jag har 44/45. Men ner pressade jag mina fötter och haltade ut till bilen. Funderade hur det skulle gå, med tanke på att jag redan fått skavsår under de 50 metrarna till bilen. På plats på jobbets parkering var jag så inne i smärtan att jag tappade min påse med mat i asfalten; närmast självklart låg glasburken med sås i bottnen. Det blev ingen kantarellsås till köttbullarna idag.

När jag tvättat övriga matlådor, stämplat in,  jobbat ett tag, och tappat en pall över smalbenet uppnådde smärtan i fötterna (och smalbenet, men där hade inga skor i världen hjälpt) den tröskeln att jag tillsist erkände för min arbetskamrat att jag inte hade riktiga skor och undrade om hon visste om man kunde låna ett par, varpå hon svarar att receptionen har kopior på alla skåpsnycklar. Bra Mikael. Ärlighet får fötter att vara längst. Smart som jag är så gick jag förståss förbi mitt skåp och såg efter ordentligt vilken nummer jag har; H-38. Jag går ner och kvitterar ut en sån och går den långa gången tillbaka. Häpp. Det var visst H-39. Tillbaka igen. Mina fötter.

Efter jobbet satte jag kurs mot min väska med nyckeln i, och närmare bestämt Södermalmskyrkan. Det är härligt när Vägverket börjar bygga om alla stora vägar någon vecka före semestrarna. 2 timmar tog det fram och tillbaka. Åter igen, bra Mikael.

Nej, om man kanske skulle lägga sig och försöka igen imorn.