mikaellivetsgodaochlitetill

Hopp, då har man smaskat in en tenta i associationsrätt idag (samma sak som bolagsrätt, ni vet regler om aktiebolag och sånt). Jag hade egentligen tänkt köpa skatterättsböckerna redan idag och sätta mig med dem i helgen; lika bra att börja i tid. Men nej nej, de hade inte kommit från tryckteriet än minsan, så det blir en ofrivillig slapphelg för min del. Fast inget ont som inte för någonting gott med sig; jag får ju i alla fall tid att jobba på min blogg.

Sen sist är det i övrigt två fenomen jag gått och funderat kring. Först och främst har jag funderat över varför äldre män alltid måste gå omkring nakna i omkädningsrum. Det spelar ingen roll om man hänger på Hjortensbergsbadet i Nyköping eller Frescatihallen i Stockholm, är man man och över 60 så verkar det ovillkorligt vara så att man bara inte kan ta på sig en handduk på vägen från bastun till duschen, duschen till omklädningsrummet, omklädningsrummet till bastun, eller annan valfri konstellation. Kulmen nåddes ändå häromveckan när en äldre herre p.g.a. omklädningsrummets korridorliknande konstruktion bytte om mitt emot mig, bara någon meter bort. Som alla andra män i hans ålder tog han efter sitt måttligt ansträngande badmintonpass (kanske ändock var ansträngande för honom) av sig hela kittet tills han var spritt språngande, varefter han tog sin lidl-shampo-flaska i ena handen och en (ansikts)handduk i den andra. Härefter gled han smidigt i sina gummitofflor (vilket jag i och för sig är tacksam för då jag inte är så sugen på hans fotsvamp) och började hasa sig mot duschen.
            Upp flyger omklädningsrumsdörrernoch ett nytt gäng seniorer vilka även de verkar ha planer på att spela badminton stormar in, högljudda och danna. Helt ogenerat vänder sig den förste (nakne) herren om, och hälsar på vad jag antar var hans kamrater. Efter artighetsfraserna mynnar samtalet ut i ett  trevligt samtal om lägenhetsförvärv på Kunsholmen samt hur svårt det är att få tag i bra hantverkare nu för tiden. Medans övriga gänget är i full färd med att hoppa i sina nästan lika stilfulla badminton-outfitter som den förstenämnde mannens, står denne alltså kvar, fortfarande helt naken. Vid denna tidpunkt, en bit in i samtalet, börjar mina allmänna obehagskänslor bytas ut mot någonting mycket mer konkret, allteftersom vad jag i efterhand antar vara ångorna från den nakne mannens s.k. "rövsvett", likt syréndoften en vårdag letar sig in genom mina näsborrar och kittlar mitt luktsinne. Men när jag väl trodde att jag nått Dantes infernos nedersta krets, där djävulen ständigt tuggar på Judas, Cassius och Brutus, så börjar den nakne stjärtluktande mannen bli kall (tror jag det) och stel. I ett halvlamt försök att få upp rörligheten i armarna börjar han veva dem och tänja, när han upptäcker att han slarvat lite de senaste gångerna med stretchingen av baksida lår. Lika ogenerat som förr slänger han nu upp högerbenet på bänken, lägger händerna bakom ryggen och börjar så att säga vagga fram och tillbaka. I det här läget så är det approximerade avståndet mellan hans rumpa och mitt ansikte i runda svängar 30-40 cm. Svensk som jag är försöker jag självklart av någon oförklarligt anledning rädda mannens ära genom att inte påtala hans dispostion utan istället titta åt alla andra håll medans jag packar ner mina egna kläder i väskan.
            Till sist lämnande så det senare sällskapet omklädningsrummet varför mannen nu åter igen kunde sätta kurs mot ducshen, men med den stora handduken alltjämt hängande vart? Jo, på en krok ute i omklädningsrummet.



Jag märker att inlägget blev aningen omfattande nu, varför jag tror att jag sparar min andra fundering till ett senare tillfälle. Istället ska jag nu lämna ett litet språkligt tips. Om du vill skriva ett adjektiv i superlativform, så bör du använda dig av prefixet mest, om adjektivet består av 2-3 stavelser eller fler.  Jag ska ge ett exempell.

Min tjej är den snygg-aste tjejen i hela värden.

I det här fallet är adjektivet vi utgår från ordet snygg. Snygg består av en stavelse varför meningen flyter fint i denna form.Vi testar nu med ett flerstavigt ord.

Den här boken är den intressant-aste boken jag läst.
 
I det här fallet, när adjektivet består av det trestaviga ordet intressant (in-tre-ssant), så går det däremot inte att använda endelsen -aste. Meningen blir om inte direkt felakig i alla fall ful och oflytande. Istället bör vi alltså använda oss av prefixet mest. Meningen blir alltså

Den här boken är den mest intressanta bok  jag läst.

Gött lång dag idag. Gått i skolan från 9 till 4. Jag tror inte jag gått så länge sen jag gick gymnasiet, så det kändes lite ovanligt. Plus att jag är förkyld, så bragd till mig.

Men i övrigt har det varit en bra dag tycker jag, förutom när jag skulle hem. Brukar vara så skönt att sätta sig på bussen och åka hem; från universitetet hem brukar det nämligen ofta komma sånna där stora långfärdsbussar med bekväma säten. Så när bussen väl öppnade dörrarna (universitetet är första hållplatsen för färden) gick jag jag in, satte mig, och myste så att säga ner mig. Men precis när bussen skulle börja rulla så stannade den, öppnade dörrarna och in kom en man som sprungit för att hinna. Sedan han artigt tackat  busschaufören för att han stannat, blickade han letande ut över den näst intill tomma bussen och började gå. Dömma av min förmåning när han i havet av lediga platser lunkade sig fram till mig- och satte sig bredvid mig! Vi gör liksom inte så i Sverige, här fyller man succesivt på alla lediga platser först. Men inte nog med det, han var mystjock också, så jag blev sådär lagom intryckt mot fönstret. Det hade jag kunnat leva med i och för sig. För mycket blev det när jag strax härefter upptäckte att han förde med sig en arom av något av en blandning av riktigt intorkad sur svett och curry. Det stack i ögonen och jag fick andas genom munnen hela resan för inte kräkas. Svettig tjockis. Inte min favorit.

Idag ska jag ta upp vad jag befarar vara lite av ett samhällsproblem - svenskens oförmåga att säga ursäkta när de vill komma förbi någon som de anser stå i vägen. I början misstänte jag att beteendet i fråga hänförde sig enbart till gruppen socialt inkapabla människor, men efter veckor av observartioner är min, dock fackamannamässiga slutsats, att problemet måste ha större räckvidd än så.

För att illustrera spörsmålet ska jag nu ge ett litet exempel:

Du står tillsammans med en vän i foajén till en biograf och överlägger vilken film ni sernare på kvällen vill se. På väggarna en bit upp sitter storbildsskärmar vilka visar trailers med de aktuella filmerna och utforskande låter du din uppmärksamhet vandra mellan dessa. I samma ögonblick tar tecknadsfilmsmatinén slut i salong 4 och ut kommer 250 livströtta småbarnsföräldrar med siktet inställt på utgången. Du märker förståss inte det här utan står fortfarande mycket taktiskt ivägen för dessas kamp att först av alla komma ut i dagsljuset. Här uppstår en konflikt vilken har tre olika lösningar.

A. Småbarnsföräldern lägger sitt barn i vagnen, så den får lite extra tyngd, och halvt rammar dig ur vägen.

B. Småbarnsföräldern lägger sitt barn i vagnen, men väntar på att du själv ska notera att du står i vägen, medan vreden  byggs upp insdan vilken tar sig uttryck i en ond blick när han/hon (oftast hon) väl kommer förbi och, högst antagligen, väl hemma en ett antal timmar långt session inför sin respektive om hur hemsk dagen varit samt vilken idiot han/hon mötte på biografen idag.

C. Småbarnsföräldern säger ursäkta, du aktar på dig, och han/hon kommer föri med vagn och allt i behåll.



Identifierar du dig med någon av småbarnsföräldrarna i grupperna  A. eller B. så vill jag påminna dig om att du inte är en grottmänniska och att du har ett språk.

Om du däremot identifierar dig med småbarnsföräldern i grupp C. vill jag bara säga tack.