Ursäkta
Idag ska jag ta upp vad jag befarar vara lite av ett samhällsproblem - svenskens oförmåga att säga ursäkta när de vill komma förbi någon som de anser stå i vägen. I början misstänte jag att beteendet i fråga hänförde sig enbart till gruppen socialt inkapabla människor, men efter veckor av observartioner är min, dock fackamannamässiga slutsats, att problemet måste ha större räckvidd än så.
För att illustrera spörsmålet ska jag nu ge ett litet exempel:
Du står tillsammans med en vän i foajén till en biograf och överlägger vilken film ni sernare på kvällen vill se. På väggarna en bit upp sitter storbildsskärmar vilka visar trailers med de aktuella filmerna och utforskande låter du din uppmärksamhet vandra mellan dessa. I samma ögonblick tar tecknadsfilmsmatinén slut i salong 4 och ut kommer 250 livströtta småbarnsföräldrar med siktet inställt på utgången. Du märker förståss inte det här utan står fortfarande mycket taktiskt ivägen för dessas kamp att först av alla komma ut i dagsljuset. Här uppstår en konflikt vilken har tre olika lösningar.
A. Småbarnsföräldern lägger sitt barn i vagnen, så den får lite extra tyngd, och halvt rammar dig ur vägen.
B. Småbarnsföräldern lägger sitt barn i vagnen, men väntar på att du själv ska notera att du står i vägen, medan vreden byggs upp insdan vilken tar sig uttryck i en ond blick när han/hon (oftast hon) väl kommer förbi och, högst antagligen, väl hemma en ett antal timmar långt session inför sin respektive om hur hemsk dagen varit samt vilken idiot han/hon mötte på biografen idag.
C. Småbarnsföräldern säger ursäkta, du aktar på dig, och han/hon kommer föri med vagn och allt i behåll.
Identifierar du dig med någon av småbarnsföräldrarna i grupperna A. eller B. så vill jag påminna dig om att du inte är en grottmänniska och att du har ett språk.
Om du däremot identifierar dig med småbarnsföräldern i grupp C. vill jag bara säga tack.
