mikaellivetsgodaochlitetill

Det är så skönt med en blogg egentligen. Jag känner att jag går omkring och bär på så många tankar och idéer som jag inte riktigt har utrymme att dela med någon. Eller det är väl Elin jag vältrar över det mesta på, men efter ett tag känner jag att hon liksom stänger av.

Dagens fundering är varför aldrig - aldrig någonsin - försäljare på stan försöker sälja saker till mig. Först trodde jag att det bara var slump, men ju mer jag tänkt på det ju mer har jag märkt att det inte alls bara kan vara slump. Jag har faktiskt tagit det så långt att jag aktivt försöker få försäljarna att stanna mig, t.ex. genom att söka ögonkontakt med försäljaren och le. Men det hjälper inte, det tittar inte ens på mig. Jag hade först två teorier, antingen att det berodde på att jag såg fattig ut eller annars att jag såg elak ut. Men idag testade jag att vara finklädd och le till max. Hjälpte inte ändå, mobilfösäljarna inne på ringen (galleria på söder) låtsades inte se mig. Känns lite tråkigt, jag brukade få nån sorts tillfredsställelse av att låtsas vara intresserad av saker folk säljer, för att sedan ångra mig i sista sekund och se hur försäljarens leende försvinner. Elakt kan tyckas, men ack så roligt.